Inte så kaxig

Shit idag e jag inte så himla kaxig alltså. Det var jag iofs inte igår kväll heller men då var ju L hemma o kunde hjälpa mig med typ allt.
Om jag börjar från början. Jag L och vår vän M hade varit på konstfacks julmarknad o när vi kommer tillbaka till Liljeholmen så bestämmer vi oss för att ta en kaffe på waynes. Så istället för att gå ut i snöstormen så ska vi gå ner på nästa perong o gå in den vägen till gallerian. Jag är alltid försiktig när jag går i trappor på vintern för jag vill verkligen inte rasa o slå mig. Jag tyckte jag var det den här gången men tydligen inte. För en bit ner i trappan så försvinner vänster benet iväg o högerbenet som lix e på väg fram hinner inte fram utan jag rasar baklänges o får hela vikten på foten som vik s på ett inte helt naturligt sätt. Jag hör hur något knackar o smäller i foten o inser ganska snart att det här inte bara e någon liten stukning. I vanliga fall e man ju jäkligt snabbt uppe på benen igen för att ingen ska se att man ramlat :) Men jag var chanslös. Jag kunde knappt stödja på foten o jag kände hur d svullnade lite på en gång. Jag lyckas ta mig ner för trappan på något sätt o e på väg att svimma eller kräkas eller något när jag kommer ner som tur e så finns d en bänk där som jag får kasta mig ner på men hela världen snurrar d slutar med att jag sitter hängd över en papperskorg utan jacka för att komma tillbaka till verkligheten lite. Känner mig som en pundare när jag hänger där men jag hade inget val, jag hade rasat ihop annars. Efter ett tag e jag iallafall tillbaka så pass mycket så jag inser att jag måste ju till läkare med detta för att se att inget e riktigt trasigt, jag tror nästan att jag brutit något. Så med stöd av L o M så tar jag mig till närakuten i Liljeholmen där jag bara får vända i dörren o skickad till Huddinge. Jag får iallafall med mig ett par kryckor därifrån o L kastar sig upp i lägenheten o hämtar lite grejer, hon har varit på Huddinge förut o vet att det minst sagt kan ta lite tid o sen hämta bilen. Väl på Huddinge så e d jätte lite folk i väntrummet med tanke på hur d såg ut i Liljeholmen där det var helt fullt med snoriga hostande småungar så var det här sjukhusväntrumshimlen. Det tar typ 15 min innan jag får träffa läkaren, som inte alls e nöjd med att behöva jobba en söndag eftermiddag mitt i vintern när d kommer en massa jibbigt folk med ont i foten. Han tittar snabbt o skickar mig till röntgen, han ser att jag har riktigt riktigt ont så han klämmer inte så mycket som tur e. På röntgen e d heller ingen kö utan in till mumminbögen o ta lite kort o där var han inte lika snäll för det gäller det ju att få bra bilder ur alla lägen. "Härinne får man skrika så mycket man vill" säger han glatt som sin finlandsvenska. Tackar tackar sa jag o grymtade ännu högre. Tillbaka i min skrangliga rullstol, hur kan man bara ha en rullstol på akuten som desutom e dåligt med luft i däcken o fothållaren e helt lös???? Tillbaka till väntrummet o vänta typ 15 min ut kommer herr surdoktor "D e inga skelettskador" Nähä va bra säger jag. "Vill du ha den lindad" Ja visst om d hjälper. Så går han så kommer det en sköterska o hämtar mig o lindar foten. Jag vet ff inte vad som är fel i foten mer än att det inte är benen som är av vilket iofs känns bra men jag har ju sjukt ont o kan knappt stödja på den. Att gå utan kryckor e ju bara att glömma. Det gör så jäkla ont i bland att jag hålle rpå att svimma. Att jag väger något kilo för mycket gör d ju inte enklare att gå på kryckor som tur e har jag ju hyggligt starka ben annar vete sjutton hur det här skulle gå till. Undra om L kan få ta ut vårdavsambo ist för vårdavbarn.
Just nu är jag lite låst, allt måste planeras. jag får inte glömma något för att gå tillbaka o hämta det känns inte så aktuellt på en gång utan då får d vänta till nästa gång när jag samlat ny kraft. Försöker just nu komma på hur jag kan få varmt te från köket till soffa. Den e lite klurig faktiuskt.

Men jag vill bara säga att jag älskar ff vintern även om trappor på vintern inte är något att föredra. O jag älskar L för hon gjorde allt rätt igår!